Tjejgänget på Folke!

…döljer sig snuskiga hemligheter (som kanske egentligen borde förbli hemliga). Vet inte om jag ska våga mig på detta bekännande, men jag får hoppas att mina riktiga vänner visar förståelse för att jag har visa dolda talanger man egentligen inte pratar om.

Var som sagt ute och sprang ett långpass igår och då slogs jag plötsligt av hur ofräsch, rent ut sagt snuskig, jag (och många andra löpare också, hoppas jag) är!

Man springer runt i sin ensamhet i skogen rapar ljudligt och släpper en fis lite titt som tätt, inget konstigt med det. Ens fötterna liknar inte längre ett par fötter, utan mer någon typ av mögelostar, med blodblåsor, vanliga blåsor, knölar, förhårdnader, blå tånaglar eller inga naglar alls.

Mer eller mindre smutsiga bäckar fungerar alldeles utmärkt som vätskekontroller längs vägen. Och att sätta sig och kissa i skogen är vardagsmat, eller skog förresten…  en lyftstolpe eller sten duger gott att sitta bakom, så man iaf kan låtsas man försöker dölja sig. Att lukta svett har blivit lite av ens natur. Man kan ju faktiskt inte ha 14 olika uppsättningar träningskläder och att tvätta oftare än en gång/vecka vill jag då inte.

En ny talang jag lyckades lära mig på löppasset idag var att kunna ”fräsa snor över axeln”, om ni förstår vad jag menar. Har länge avundats de som klarar av detta och under senaste cykelpasset började jag att träna på det. Efter ett antal försök till att fräsa, var mitt enda resultat en allt mer nersnorad jacka. Men som sagt, idag klarade jag det! Stolt sprang jag runt och fräste så snoret yrde åt alla håll, bäst att se upp om ni ska springa med mig i fortsättningen!

Och att man innan ett maratonlopp måste man smörja in sig med vaseline lite här och var för att slippa skavsår, är det inte alla som vet om. Det har jag bittert fått lära mig själv. Tänk er själva, ett par skinkor gnids väl mot varandra minst 40 000 gånger under ett maraton, sådant lämnar annars ovälkomna spår.

En relativt ny sak jag lärt mig är att skita i skogen. Nöden har ingen lag som vi alla vet och man kan ju inte hitta en toalett mitt ute i ingenstans. Att ge upp och springa hem för en sådan skitsak (haha) är heller inget alternativ. Här ger jag tipset att sätta er under ett lövträd, så man har toalettpappret inom räckhåll alltså. Barrträd fungerar också, men ger inte en lika behaglig känsla.

För er som trodde att det bara var kvinnor i övre medelåldern som lider av inkontinens kan jag meddela att så inte är fallet. Efter att ha sprungit i över fyra timmar och kroppen är nästintill tömd på energi sparas det in på onödiga funktioner. Att ge energi till knipmusklerna i bäckenbotten verkar i detta fall inte ha högsta prioritet.

Något jag ännu har kvar att lära, för att få kalla mig en äkta löpare, är att skita på mig när jag springer. Även om jag inte upplevt det själv har jag sett det på nära håll. Blev omsprungen(varvad) av ledartjejen under ett maraton, då kände jag en oväntad doft. Såg att tjejen hade en tjock brun rand längst med varje ben och insåg situationen. Sen den dagen är hon min stora förebild! Allt för att vinna! Själv har jag tyvärr inte varit i rätt situation, för att det ska räknas på riktigt måste man ju vara ledare av loppet. Annars märker ju inte alla vad man har lyckats åstadkomma! Vem vet, kanske jag får chansen till slutprov på onsdagens Valborgslopp? Snart så ska jag också vara löpare, på riktigt!

Detta var min och löparens vidriga sanning, jag hoppas jag fortfarande har några vänner kvar. Alla har väl sina mer eller mindre otrevliga sidor, eller?

 
Bildbevis på en annan av mina dolda sidor (bilden är bara två år gammal, haha)

/Maggan – som har förståelse för dem som numera fördrar att kalla mig SnuskMaggan