Från himmel till helvete
Måste uppdatera er lite om gårdagen, förstår att ni har väntat och längtat efter att få höra!
Halvvättern var det som stod på planeringen och så blev det också. Upp i ottan och iväg till Motala för cykling 150 km. Mina förväntningar inför loppet handlade om att överleva, efteråt helst kunna ta mig fram gående och ha viss känsel kvar i min bakdel. Starten gick och under de första 3 milen vill jag ge upp, började redan bli trött, var kissnödig, ont i rumpan och i ryggen. Men sen kom en väldans brant och lång backe (eller ska man kalla det en vägg?) upp på Omberget.
Efter backen var jag en ny människa! All smärta, kissnödighet och trötthet försvann! Hittade olika bra gäng att hänga på och jag cyklade riktigt fort måste jag säga! Skitkul :) Stannade en gång efter 105 km och tryckte i mig några torra bullar, i övrigt gjorde jag mina behov i farten! Som tur är var behoven denna gång endast att dricka vatten och äta lite enegribars :P
I mål 5.15 senare kan jag konstatera att ju lägre förväntningar, destå större blir upplevelsen! Förvänta er med andra ord inte ett dugg, om ni ändå gör det, så förvänta er det värsta! Jag kan absolut inte lova att det här var mitt sista cykellopp!
Måsta tacka:
Kakan som steg upp i ottan för att skjutsa mig till Köping, detta är exemplet på en riktig vän!
http://sonofgod.blogg.se/ som jag tackar med en länkning. För att jag fick åka med till och från Motala och för draghjälpen de sista 2 milen (jag erkänner att jag var rätt så slut då).
För att vara lite personlig här på slutet och få skriva av mig, så avslutades kvällen tyvärr inte lika bra som dagen i stort varit. Jag undrar bara: om man har fått känna på det livet man önskar och vill ha, men vet att man aldrig kommer kunna få fullt ut. Kommer man då någonsin kunna vara nöjd med det man har? Slutar man bitter för resten av livet? Eller finns ett omöjligt lyckligt slut någonstans? Sådana frågor roar jag mig själv med..oftast efter att jag har haft det för bra ett tag, för så får det ju inte vara!
Jaja, sorry för skitpratandet. Godnatt mina vänner!
/Maggan
Halvvättern var det som stod på planeringen och så blev det också. Upp i ottan och iväg till Motala för cykling 150 km. Mina förväntningar inför loppet handlade om att överleva, efteråt helst kunna ta mig fram gående och ha viss känsel kvar i min bakdel. Starten gick och under de första 3 milen vill jag ge upp, började redan bli trött, var kissnödig, ont i rumpan och i ryggen. Men sen kom en väldans brant och lång backe (eller ska man kalla det en vägg?) upp på Omberget.
Efter backen var jag en ny människa! All smärta, kissnödighet och trötthet försvann! Hittade olika bra gäng att hänga på och jag cyklade riktigt fort måste jag säga! Skitkul :) Stannade en gång efter 105 km och tryckte i mig några torra bullar, i övrigt gjorde jag mina behov i farten! Som tur är var behoven denna gång endast att dricka vatten och äta lite enegribars :P
I mål 5.15 senare kan jag konstatera att ju lägre förväntningar, destå större blir upplevelsen! Förvänta er med andra ord inte ett dugg, om ni ändå gör det, så förvänta er det värsta! Jag kan absolut inte lova att det här var mitt sista cykellopp!
Måsta tacka:
Kakan som steg upp i ottan för att skjutsa mig till Köping, detta är exemplet på en riktig vän!
http://sonofgod.blogg.se/ som jag tackar med en länkning. För att jag fick åka med till och från Motala och för draghjälpen de sista 2 milen (jag erkänner att jag var rätt så slut då).
För att vara lite personlig här på slutet och få skriva av mig, så avslutades kvällen tyvärr inte lika bra som dagen i stort varit. Jag undrar bara: om man har fått känna på det livet man önskar och vill ha, men vet att man aldrig kommer kunna få fullt ut. Kommer man då någonsin kunna vara nöjd med det man har? Slutar man bitter för resten av livet? Eller finns ett omöjligt lyckligt slut någonstans? Sådana frågor roar jag mig själv med..oftast efter att jag har haft det för bra ett tag, för så får det ju inte vara!
Jaja, sorry för skitpratandet. Godnatt mina vänner!
/Maggan
Kommentarer
Trackback
